Vänskapsband
Jag har tidigare beskrivit att jag haft vänskapsband som jag har utvärderat, vridit och vänt mig i plågor för att hitta logiska förklaringar till irrationellt beteende som sårat mig enormt mycket. Sanningen är som bekant ofta närmare än man tror och andra människors ultimata lycka är inte alltid lika lyckosam trots allt. Ibland gör man rätt i att ta en paus ifrån varandra, lägga gammal sorti bakom sig och ta nya tag när vinden vänder. Jag pratar om en vän jag känt sedan barnsben, en vän jag delat lycka, sorger och besvär med. En viktig person i mitt liv som jag pausat ifrån av personliga skäl. Jag valde att återuppliva relationen utan att veta vilken reaktion jag skulle möta. Men jag gjorde det som kändes bäst i mitt hjärta för jag har en inre längtan att få ha henne nära. Jag vaknade till liv när hon som mest behöver det, som en skänk från ovan.
Att vara vittne till en person som uppfattats som lycklig men som nu lever med döden i angränsande rum är svårt även för mig att begripa, trots egna erfarenheter. Det som gläder mig är att jag får förtroendet att vara med vid öppnandet av hennes inre, jag får finnas där, lyssna, försöka förstå och sträcka ut en hjälpande hand. Det mörker som döljer sig där inne är så fruktansvärt att det tårar sig i ögonen vid tanken på vad hon får utstå. Hon har förvisso haft perioder i livet då tillvaron varit allt annat än rosaskimrande. Men det här tar priset vill jag lova.
Som vän sitter jag lugnt och lyssnar, svarar i korta yttranden och låter hennes historia rulla fritt från hjärtat utan avbrott. Hon tar bladet från mun och det livsöde som tonar fram är något helt fruktansvärt. Av respekt för henne vill jag inte dela med mig av historien då jag anser att all form av förtroende är lika med sekretess. Vi vet alla att livet är skört och jag ser henne balansera likt en fågelunge på en tunn tråd nära att brista. Skräcken kryper sig innan för skinnet och rädslan tar över. Det gör fruktansvärt ont och jag kan inte ens föreställa mig den känslan hon upplever. Jag vägrar att tro att livet bara tar slut såhär, det är så förbannat orättvist.
Jag vet att jag måste betrakta situationen på avstånd och har ingen möjlighet att kliva in med självpåtagen vetorätt. Jag har själv blivit utsatt för övervåld "i all välmening" och jag tänker inte vandra den vägen själv med anledning av att det får precis motsatt effekt. Jag funderar jag mycket, det gör ont i magen, hjärtat slår hårt och tårarna bränner. Vad kan jag göra för att hjälpa henne? Vad vill hon själv och är i störst behov av? Jag vill förmedla att jag finns här och att valet måste vara hennes eget. Annars stöter hon bort mig. Genom sig själv känner man andra.
Jag måste samla mina tankar och förstå vad som händer. Livets pussel kan vara riktigt knepigt men för mig är det enda sättet att översätta till logik. Jag famlar i blindo efter den röda tråden och allt är så grumligt och nytt just nu att jag inte kan tänka klart. Mitt pussel utifrån denna situation är utom kontroll och jag är känslomässigt ur balans. Jag är i chock. Och i mitt inre vet jag med all säkerhet att känslan kommer att sitta i. Länge.
All kärlek och hyllning till livet.
Namaste / Cecilia