Golden Grace
Jag har famlat runt i blindo så länge att jag nästan tappat uppfattning om tiden. Ett år av sorger och bedrövelser har passerat kropp och sinne och jag har slitit hårt för att återta kontroll, finna balans och uppnå framgång i mig själv. För ett år sen, den 14 juni 2013, låg jag ensam i skogen, i total ovisshet om vad livet skulle erbjuda härnäst. Jag var lyckligt ovetandes om den resa jag skulle påbörja men som gjort entré i mitt liv för att stanna. Jag var den gamla Cecilia, den som såg oanade möjligheter i allt och som tyckte att livet skulle levas fullt ut. Varje stund, varje dag. Utan någon som helst reflektion eller direkt uppskattning. Den Cecilia som tog mycket för givet, som om livet serverades likt en buffé av möjligheter utan observans för inre medvetenhet.
Här är jag nu, ett år senare. Full av erfarenheter jag ibland önskar att jag vore utan men som gett mig ett mycket speciellt förhållningssätt till livet. Allt kan hända, livet är inte för evigt och ibland drar man det kortaste stråt utan en djupare insikt som tyvärr får en att uppleva orättvisor, obehag och splittrade känslor. Jag avskyr "offerkoftan" som ett uttryck för att slippa ansvar och hålla sig på avstånd. Trots det inser jag att jag tagit på mig rollen ofrivilligt då jag tycker mig ha blivit orättvist behandlad av så många människor och instanser. Som missbrukat förtroenden, som misskött sitt yrkesutövande och som dragit ned mig i den djupaste av avgrunder i totalt mörker. Men livet är inte rättvist, det vet jag nu.
Det jag lärt mig från mig själv är att alltid kämpa och stå upp för mig själv hur ont det än må göra hos andra. Min stolthet och kraft börjar hos mig själv och utifrån det gör jag skillnad. För mig själv och för andra. Jag vill bli mer tydlig med vad som servar mig och det jag vill åstadkomma med mitt liv och på så vis leda mina närstående in i en trygghet som vi skapar tillsammans med rätt förutsättningar. Jag har haft svårt att säga nej, inte inifrån mig själv men utåt sett. Jag tänker ofantligt mycket men är dålig på att dela med mig och det får konsekvenser jag är dålig på att ta ansvar för. Jag vet det nu.
Jag har gjort en stor kraftansträngning i mig själv, tittat inåt, djupt och innerligt. Jag har funnit mitt hjärtas röst och låtit den ge uttryck. Genom att lyssna på mitt inre har jag nått oanade höjder som både förvånar och imponerar. För andra människor kanske det låter flummigt men för mig är det numera helt naturligt. Jag har valt att behålla så många känslor inuti mig själv och sällan delat med mig då jag inte har ansett att det varit av någon betydelse. För mig. Så länge jag själv vetat var jag står, känner, tänker och resonerar har det varit gott nog. Jag har inte velat släppa in, det har varit oviktigt och främmande. Jag har därmed levt i bubblan av mig själv, lyssnat och inspirerats av omgivningen utan att dela med mig.
Genom olika tekniker har jag lärt mig att öppna upp och se fascinationen i mig själv och vikten av att dela med sig. Vara stark, stå på mig, tro på mig själv och min inre styrka. Jag vet nu att jag kan bestiga berg av inre kraft och delar gladeligen med mig av energin till de som står mig nära. Resan har inte nått vägs ände men är ändå utstakad i konturer.
Dock har jag fått erfara att det inte alltid är de personer man förväntar sig som står en närmast i slutändan. Jag gör nu mina val och omger mig med människor som servar mig. Jag har verkligen fastnat för uttrycket "servar" och tänker fortsätta mitt liv genom dessa glasögon. Människor som servar mig är genuina personer som genom kärlek och förtroende förmedlar budskap utifrån deras eget perspektiv, utan att övertyga eller döma. Som med all sin kraft skulle göra allt för mig utan att förvänta sig något i gengäld. Ärligt, naket och allt igenom äkta.
Min resa har förvisso pågått ett tag men kommit för att stanna. Jag ser mig själv, min omgivning och känner kärlek, ömhet och omtanke för de människor jag väljer att omfamna. Jag skulle kunna gå över lik för människor som gör detsamma. Jag träffade igår en vän som är av betydande sort och som uttryckte precis det jag representerar själv, som av hela sin själ förmedlade att hon skulle göra allt för mig. Sådana personer växer inte på träd. Hur jag lyckas knyta dessa kontakter är en gåva jag besitter alldeles själv, en nyupptäckt sådan som betyder så oerhört mycket. TACK för att jag får vara en del av något större, en medmänniska med hjärta av guld som omger mig av likasinnade.
Golden Grace är min egen benämning och det stod klart för mig när jag vid ett tillfälle upplevde ett guldregn som passerade min kropp och själ utan föraning. Grace är något vackert för mig, kanske en mening av högre betydelse. Jag fick uppleva detta guldregn och det var det mest fantastiska jag någonsin upplevt i mig själv. Allting föll på plats och jag blev helt överväldigad. Jag är förvisso inte religiös men på något sätt var det en en liknelse som fick mig rörd till tårar. Efter allt min kämpande för överlevnad fick jag uppleva en vändpunkt i livet, helt oanat och något förvirrande men något jag för evigt vårdar ömt.
Jag har gett mig tid att andas, fundera och känna efter. Nu är tiden kommen att förverkliga mina val jag medvetet gjort. Att en del människor försvinner ur mitt liv är nära förestående och av helt förklarliga skäl, men jag har även valt att satsa på mig själv och det jag tror på i mitt hjärta. Kärleken. Till mig själv och till min familj. Till de människor som uppvisat en kraftansträngning, som förändrats och som valt att göra skillnad. I dessa personer lägger jag nu min kraft, min energi och min kärlek.
Det finns några reflektioner jag tänker ta med mig in i framtiden och några jag förvägrar.
Framtid:
Kärlek
Omtanke
Styrka
Tro
Hopp
Livsglädje
Mod
Energi
Lugn
Harmoni
Insikt
Uppskattning
Historia:
Missbruk
Otydlighet
Dålig magkänsla
Människor som inte servar mig
Otrygghet
Stress
Happiness is a way of life - not a destination. Awakening!
Love CL