Sleepless 😴
Leon andas djupt och sover tungt bredvid mig. Mina tankar går återigen till en person som nyligen förlorat sin son. Jag läste hennes blogginlägg ikväll om den fruktansvärda tragedin och gripande mamma känslor. Jag lider med Magdalena Graaf och instämmer utan tvekan att det värsta som kan hända i livet är att förlora sitt barn. Jag kan inte föreställa mig vad hon går igenom. Dessvärre är förlusten är rysligt bekant.
Vila i frid Isak ❤️
Den 1/10 2011 var en fruktansvärd dag då min forna kollega fick uppleva förlusten av sitt eget barn. Vi stod varandra nära som vänner och kollegor, hade förtroliga samtal om våra barns likheter och olikheter. Min kollega hade året innan börjat oroa sig för Adams utveckling. Som mor hon var även till en ofelbar tonårsflicka tycktes Adam bli mer tankspridd och "flummig". Jag intygade då i egenskap av pojkmamma att det var högst igenkännande och inget konstigt alls. Men tiden gick och oron steg.
Hela ledningen var på helspänn över situationen och ingen kunde förutspå vad som skulle hända härnäst. Min kollega var så chockad över diagnosen och dess innebörd att livet stannade där och då. Om det inte hade varit för att hon i samma veva skulle föda barn hade tiden stått stilla ännu. ADL. Medfött, obotligt med dödlig utgång, allt är fråga om tid. Lånad livstid. Detta var i december 2010.
Jag tog länge på mig skulden för Adams situation och gör det fortfarande ibland. Jag lade all min styrka och kraft på att stödja och normalisera Adam utifrån mitt eget föräldraperspektiv för att lindra hennes oro och mentala lidande. Vi pratade, ältade, funderade och skrattade över våra tokstollar till söner. Jag borde nog ha uppfattat allvaret hos Adam men jag visste inte bättre. Jag kan dock inte fortsätta att gräma mig själv resten av livet för det förändrar ingenting. Adam är död och ingen kunde rädda honom.
Det gör så ont att tänka på Adam, en sån vacker människa och själ som tynade bort och försvann från oss. En stor del av hans mamma dog i samma ögonblick även om hon, om möjligt, formats till en ännu finare människa. Hon blir sig aldrig lik men livet har fått fortsätta mot nya hopp och mål.
Det är för mig en gåta hur man tar sig igenom denna förlust. Som utomstående gör det så makabert ont att det inte går att föreställa sig ett större lidande. Jag är full av beundran. Jag är full av kärlek och respekt för deras kraft att ta sig vidare. Jag finner inga ord för den vördnad jag känner.
Livet är skört och kan när som helst ta en oanad vändning. Lev livet här och nu, ta vara på varandra och älska som om varje dag vore den sista. För plötsligt realiseras kanske våra värsta farhågor och man inser att det inte finns en andra chans då livet tar slut utan förvarning.
Älska mer & njut av livet
/Cecilia 🌹