Upp som en sol...
Jag inser att jag befinner mig mitt i livet åldersmässigt. Med tanke på hur mycket jag varit med om hittills så hoppas jag innerligt att resterande livsresa blir av det betydligt lugnare slaget. Jag har ofta funderat på varför jag ibland hamnat i till synes omöjliga situationer som varit svåra för mig att hantera. Jag lever trots allt efter devisen att jag alltid har ett val och att jag därmed äger varje situation själv. Jag vägrar se mig själv som ett offer för omständigheterna, en som hårt omfamnar offerkoftan, tycker synd om mig själv och anser att problemet alltid ligger utanför mig min egen sfär. Såna människor finns det gott om ändå. Oavsett hur illa jag än blir behandlad av min omgivning vill jag aldrig anamma deras oaktsamma och respektlösa beteende. Insikten om att falla lika lågt som mina medmänniskor får det att vända sig i magen av avsky, så till vida att jag faktiskt har svårt att smälta händelser som faktiskt har ägt rum. Jag kan trots min visdom inte låta bli att känna mig aningen hämndlysten om än för ett ögonblick. För tänk om andra människor skulle förstå hur ont det gör i mig att bära alla plågsamma minnen av det som varit, det som har inträffat. Jag har plockat upp spillrorna av mig själv, rest mig, kommit tillbaka och börjar nu så sakteliga förstå vad som hänt. På riktigt.
Bilden över vad jag har råkat ut för börjar klarna även känslomässigt. Panikartade känslostormar börjar sprida sig i min kropp likt ett virus och hur jag än bekämpar smärtan går den inte att varken hindra eller lindra. Sorgen river och behöver få uttryck, allra helst när jag minst anar det. Jag kippar efter andan, gråter i förtvivlan och undrar hur många tårar det finns i världen. Det gör ont i min kropp, min själ och mitt sinne. Jag befinner mig i en våg av smärta som aldrig vill ta slut. Jag försöker sätta ord på mina tankar och känslor men har svårt att sortera. Jag vill vara ensam i min bearbetning och försöker acceptera och förstå mitt sorgeuttryck. Jag vill allra helst forcera ut smärtan, skrika ut min frustration i hopp om att det skall gå över fortare. Jag har panik i allra högsta grad och lider stort nu när jag äntligen är friskförklarad. Kroppen tar sig uttryck och jag upphör aldrig att förvånas.
Jag är samtidigt glad, lycklig, logisk och resonlig, jag känner den där livsglädjen spritta runt i kroppen som kommit för att stanna. Jag vägrar att låta mig slås ned av den här känslomässiga anstormningen, jag tillåter den att ta plats men inte påverka mig alltför negativt. Jag har skrivit mängder av texter om olyckan som höll på att ta mitt liv, om hur den efterföljande "vården" höll på att göra detsamma. Trots det har jag inte förrän nu förstått vem det faktiskt handlar om. Den absolut viktigaste personen i mitt liv. Från början till slut. Det känns om möjligt ännu mer absurt när känslan suger tag i mig med insikten om jag faktiskt pratar om mig själv.
Jag lever, andas och mår bra och har stora, avgörande beslut att fatta. Hur lever jag vidare trots det som har hänt? Kan jag acceptera det som hänt och lägga olyckan bakom mig? Kan jag förlåta? Vågar jag förlita och bygga nya förtroenden? Vilka människor är viktiga för mig? Vilken väg skall jag gå? Vem är den "nya" Cecilia? Vad är viktigt för mig? Hur vill jag leva? Vilka mål och delmål vill jag uppnå? Alla dessa frågeställningar och många därtill är otroligt viktiga och avgörande i mitt fortsatta liv. Jag kan aldrig gå tillbaka till den person jag var innan olyckan för "den" Cecilia finns inte mer. Däremot måste livet gå framåt och utvecklas med utgångspunkt för de val jag nu behöver göra i mitt "nya" jag. Med alla nyfunna insikter, lärdomar och reflektioner som senaste året format mig till den stolta överlevare jag faktiskt är. Det är inte helt lätt. Det som gläder och stärker mig är att jag faktiskt har möjlighet att välja överhuvudtaget. Att det uppenbart både kittlar och skrämmer skiten ur mig är kanske en underdrift men det är åtminstone ett angenämt problem i det stora hela.
Det är som sagt oändligt massa tankar och känslor som gör mig tämligen otillgänglig för mina närstående som förstås också är i behov av kärlek, närvaro, uppmärksamhet och energi. Min självupptagenhet kommer inte att vara för evigt för tids nog kommer ännu mer klarhet och visdom att följa med mig på Resan Som Kallas För Livet. Till dess står jag ut, gråter när jag behöver, skrattar när jag orkar och lyfter blicken så mycket jag kan. Min mor har lärt mig att "det som inte dödar det härdar". Och precis så tänker jag betrakta tillvaron just nu för jag vet i mitt hjärta att det kommer något riktigt bra av det här i slutändan. Så jag väljer att fortsätta vila i denna trygghet.
Love C