Plötsligt händer det
Jag har med ljus och lykta stapplat runt i vårdkarusellen en längre tid och fallit handlöst i förtröstan efter varje försök till medmänsklig upprättelse. Min totala frustration och hopplöshet och drivit mig till vansinne och jag har känt mig fullständigt uppgiven, blottad och dränerad på energi. Det har känts så hopplöst att ha blivit behandlad som en lägre stående varelse utan mänskliga rättigheter och någon som helst förståelse från min omgivning att jag varit på väg att ge upp mer än många gånger.
Att vara huvudpersonen i ett trauma är inte densamma som att vara nära anhörig och tillika betraktare. Jag kan förvisso föreställa mig anhörigas frustration som ser traumat ur ett annat perspektiv och som förstår utifrån hjärnans förmåga. Anhöriga med en logiskt fungerande funktion. Men när man står där i förtvivlan mitt i stridens hetta ser situationen väldigt annorlunda ut. Hjärnan är helt ur funktion och känslostormar dominerar hela ens väsen. Kroppen uppför sig okontrollerat och ingenting överensstämmer med verkligheten och den annars hyfsat fungerande vardagen. Det känns som att hela kroppen brister och paniken överröstar allt förnuft. I traumats kärna finns ingen logik eller tillfredsställande svar. Det finns bara en fråga som tumlar runt och som dränerar allt i sin väg. VARFÖR?
Jag har ägnat mycket tid och kraft att bearbeta mitt trauma och har kommit mycket långt i min utveckling. Från att ha varit ett levande frågetecken liknar jag numera ett utropstecken. Jag har sökt svar på mina frågor och funnit majoriteten av dessa inom mig själv. Jag har lärt mig att leva och förhålla mig till traumat och acceptera det som har hänt, även om jag av hela mitt hjärta önskade att det vore annorlunda. Jag tar dock inte ansvar för mina anhöriga och omgivningen omkring att hantera det som hänt. Min uppgift är att ta ansvar för mina barn och att ta hand om deras frågor som pågår dagligen. Jag möter deras oro och ständigt återkommande panikkänslor i rädslan att förlora mig. Att förlora sin mamma. Samtidigt känner jag mig sårbar och ödmjuk för jag vet nu att det kan hända vem som helst. Det hände mig.
Som en skänk från ovan dök den upprättelse jag sökt så länge ner i min brevlåda. NU-sjukvården har konstaterat att jag blivit felbehandlad. En läkare som är medicinskt ledningsansvarig inom NU-sjukvården har uttalat sig om att jag inte fått den vård jag var i behov av utifrån traumats karaktär. Han uttrycker att det är djupt beklagligt att så inte har skett. Han ifrågasätter varför NU-sjukvården med den stora omfattning av trauman inte har kunnat tillhandahålla den vård jag var i behov av. Han uppger dessutom till IVO att kirurgkliniken behöver se över sina traumarutiner ytterligare.
Ingen förutom jag förstår nog vad denna upprättelse betyder för mig. Jag har kämpat och stångat mig blodig i över ett år för att nå framgång inom sjukvården som behöver komma till insikt över vilka förändringar som måste till. Jag säger inte att läkarkåren missköter sig men uppenbarligen är hela systemet snedvridet vilket får konsekvenser av att människor faktiskt dör till följd av sjukvårdens brister. Jag har tagit upp kampen för länge sen och vill till varje pris försäkra mig om att ingen annan får uppleva sjukvårdens brister och alla dess konsekvenser som jag själv är ett levande bevis på. Det är omänskligt, orättvist och oerhört kränkande.
Kampen för rättvisan fortsätter jag har nu uppnått första steget i personlig upprättelse.
Må framtiden vara med mig!
All kärlek / Cecilia