Prins Leon
Jag har kommit till insikt med att jag vill uppnå en högre mening med livet än vad som hittills erbjudits utifrån de förutsättningar jag passerat såhär långt. Jag känner av hela min själ att jag vill göra skillnad, jag vill vara en spelare som står fast vid min ståndpunkt och slåss för det jag verkligen tror på. Jag har beskrivit kampen jag bedriver mot landstinget och jag är nu redo att tillkännage att jag även strider för mänskliga rättigheter på en helt annan nivå. Som mamma. Som bästa vän. Som lärare.
Jag skriver en bok som jag tillägnar min yngsta son Leon. Han har autistiskt syndrom som i stora drag yttrar sig i socialt samspel och dess svårigheter i ett samhälle fullt av förakt, rädsla och förutfattade meningar. Med hänsyn till hans status vid tre års ålder var man tvungen att diagnostisera honom. Han följer nämligen inte normen, inte det invanda mönster som samhällets struktur proklamerar och påtvingar. Han är annorlunda och kommer så alltid förbli i andras ögon. Han har fått livets stämpel oavsett vad man som förälder känner inför det.
Fascinationen av hans välutvecklade gåvor är något av det mest häpnadsväckande jag upplevt. Min son har en förmåga att dra slutsatser långt över hans åldersförmåga och hans sätt att knyta an på ett mentalt och fysiskt plan är helt enastående. Han är så långt framskriden i sin utveckling att få människor faktiskt förstår sig på hans kapacitet. Och med samhällets normer betraktas han därmed också som annorlunda.
Min son är en av de klokaste människor jag stött på i mitt liv. På ett mycket enkelt sätt beskriver han situationer ur sin egen synvinkel som utformas fullständigt kristallklar. Så smart. Så logisk. Så fantastisk. Hans minnesbank är i det närmsta obegränsad och han kan dra sig till minnes detaljer, upplevelser och känslor långt över min egen förmåga. Jag har ibland svårt att hänga med i hans resonemang och känner mig tämligen bortkommen då jag själv brister i egen förmåga.
Är det rädslor vi möter i vår omgivning? Vad är det som bidrar till att man istället inte omfamnar min son, lyssnar och lär av hans sätt att vara? Vad är det som gör att andra människor tar avstånd? Vad är det som gör att mina närstående behandlar honom annorlunda? VAD är annorlunda? Är det min son eller är det i själva verket en förlegad, snedvriden bild av samhällets behov av normalisering?
Jag har personligen alltid känt mig annorlunda och välkomnar olikheter som istället fascinerar mig. Men varför är det inte så för andra? Varför måste man sätta etiketter och diagnoser på människor som inte följer normen? Varför är man dömd till sitt eget öde? VEM har rätt att uttala sig om "dem här barnen" som inte rättar in sig i ledet och följer samhällets struktur? VEM är det som har rätt att uttala sig om att våra barn inte duger precis som de är?
Våra barn är en del av evolutionen och framträdande i vårt sätt att tänka och fungera nu och framöver. Det är dags att ta emot kapaciteten och dess fantastiska kraft och använda våra barn som föredömen.
Det må så väl bli min personliga vendetta för mänskliga rättigheter men det är min övertygelse att vi har så mycket att lära av vår nya generation, våra smarta föredömen. Jag kommer att fortsätta slåss för rätten till ett värdigt liv för våra ambassadörer för framtida logik. Min son är en av dessa och jag är så oerhört stolt över att få vara hans mamma. Han är min läromästare, min bästa vän, mitt allt. TACK för att du finns min älskade prins Leon. Du är min gåva!
All kärlek / Cecilia