Den blomstertid nu kommer
Det är inte var dag man uppmärksammar den pågående våren och tillika försommarvärmen. Idag är en sådan dag, när parken står i full blom precis utanför mitt fönster och jag uppskattar det mer än någonsin. Ljumma vindar smeker mitt vintertrötta ansikte och jag känner mig livs levande på ett ögonblick. Det är en härlig känsla som väcker många tankar till liv.
Jag har cyklat runt i vår vackra stad och beundrat hur naturen väcks till liv efter en förvisso mild men grå vinter. Tänk om man alltid hade ynnesten att få leva i en helt annan miljö, att få omge sig av solens varma strålar, en vacker natur och en inte minst en temperatur som starkt påminner om sydligare breddgrader. Det är få förunnat att få leva delar av året utomlands, att få andas, leva och frodas i en miljö som är balsam för både kropp och själ. Tänk att få leva ut den inre kraft och styrka man har inom sig och samtidigt få möjligheten att fylla på med energi i samma omfattning. Wow!
Vi har det förvisso toppen i Sverige på många sätt men klimatet gör det näst intill omöjligt att uppleva lyckan året om i den ständigt påträngande kylan och mörkret. Det finns så många ställen i världen jag skulle vilja se och om jag hade obegränsat med pengar skulle jag ge mig ut på en världsomspännande resa utan början och utan slut. Jag har både hunger och aptit på livet och vill så mycket att jag ibland blir galet frustrerad av mina egna begränsningar. Jag vill leva livet fullt ut och ta vara på varje dag så mycket jag förmår. Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Lev som om varje dag vore den sista för man vet aldrig när livet tar slut.
Förra året såg jag trånandes ut genom sjukhusfönstret och såg sommardagarna passera förbi utan att kunna delta. Jag tänker därför ta vara på den här sommaren och göra den till min bästa hittills för jag vet hur fruktansvärt det känns att inte få vara en del av vare sig familj, vardag, semester eller verklighet. Jag tänker lukta på allsköns blommor och känna gräset mellan mina tår, jag tänker bada i den svalkande sjön med barnen och känna mig livs levande. Jag tänker sitta på en uteservering och titta på folk, skratta mycket och umgås på tu man hand. Jag tänker ta långa promenader, cykla, upptäcka och bejaka att jag faktiskt andas och är frisk. Jag tänker ge mig själv den sanna glädjen i att bjuda in livet i min kropp och själ.
Jag befinner mig mitt i livet och genomför en resa som är minst sagt omtumlande. Förutom det faktum att jag är kvinna är jag dessutom en utpräglad känslomänniska vars hjärta har en betydligt större påverkan än hjärnan. Det leder ofta till inbördes konflikter då dessa organ är långt ifrån är synkade vilket i sin tur leder till svårigheter som ger uttryck inför min omgivning. Jag hade idag ett samtal med en närstående som fick mig att tänka till. Jag fick en detaljerad beskrivning hur man betraktar min situation från omvärldens perspektiv vilket var ett för mig nytt sätt att tänka. Det har varit helt galet under 2013 och jag förstår absolut att det från betraktarens håll har verkat helt makabert. Det som gjorde så ont var att jag själv, som befann mig mitt i orkanens öga, inte var särskilt omnämnd i sammanhanget utan att omgivningen de facto var så påverkade att vissa helt sonika bestämde sig för att inte orka lyssna eller engagera sig mer. Det var alltså för jobbigt för specifika personer som betraktade detta på behörigt avstånd. Intressant.
Jag kan inte låta bli att förundras av hur ödmjuk man själv faktiskt blir under sådana här omständigheter. Jag har inga ambitioner om att vilja orsaka någon i min närhet onödigt lidande, det handlar inte om det. Men en portion mänsklighet hade varit på sin plats tycker jag. Att sitta på sina höga hästar i sin trygga hemmiljö och betrakta på avstånd, uttrycka åsikter därefter och skapa helt egna sanningar är ett skådespel jag inte kan förstå hur mycket jag än försöker. Jag har gått igenom helvetet och tar mig vidare steg för steg och i ärlighetens namn uppfattar jag kommentarer av detta slag som en sjuhelvetes käftsmäll.
Hursomhelst så måste jag, oavsett hur omgivningen än väljer att betrakta min tillvaro, se om mitt eget hus och fatta beslut som jag upplever bäst i varje situation utifrån mitt eget sinnestillstånd. Jag upphör tyvärr aldrig att förvånas över det faktum att människor har så mycket åsikter, helt utan att ha blivit betrodda med fakta genom mina tankar och känslor utan lite på eget bevåg. Jag behöver lära mig mer om hur jag skall förhålla mig till människor med denna inställning och lära mig att leva med det på en neutralt sätt i någon slags acceptans. Det kommer uppenbarligen att bli ytterligare en utmaning för mig i den blomstertid nu kommer.
Love C