Vändpunkter
Jag överträffar mig själv allt som oftast då jag går från klarhet till klarhet i min kropp och sinne. Jag har levt ett liv i total turbulens det senaste året och växelvis inte vetat varken ut eller in. Vad är katten och råttan i leken? Vem bär skuld och vem tar ansvar? Det har figurerat oändligt många frågeställningar utan svar vilket drivit mig fullkomligt till vansinne och frustrationen har nått klimax fler gånger än jag velat erkänna.
Det har minst sagt varit en omtumlande resa som jag ibland önskat att jag hade varit utan. Livets händelser har format mig till den jag är och förblir, alla dessa speglingar som till syvende och sist är till godo i det långa loppet. Jag har tidigare beskrivit mitt liv i så många scenarion att jag upplever mig själv både som splittrad och samtidigt fantastiskt klarsynt. Ett trauma har många nyanser, en del föränderliga och många bestående. Jag väljer att plocka godbitarna till min egen fördel och startar mitt nya liv därifrån.
Jag är på väg att landa, i mig själv och i mitt fortsatta liv. Det har varit en kamp på liv och död och jag kämpar fortfarande för att nå framgång. Jag har nått vägs ände utan att förstå dess livsavgörande insikter som gått mig till mötes. Jag har fallit till havets botten, simmat upp av egen kraft, kämpat för mitt liv, för min egen integritet och välmående. Jag har kämpat med hela min väsen för att nå upprättelse för mitt trauma och all den sjukdomshistorik som hör därtill. Jag har kämpat idogt för att min omgivning skall förstå och på mitt ödmjuka vis guida för att stötta närstående att komma till rätta med sina egna tillkortakommanden. Mina försök har tyvärr inte lyckats och jag behöver nu backa några steg tillbaka och fokusera inåt.
Jag har nått en vändpunkt i livet där jag är beredd att sätta punkt för det som inte längre servar mig. Jag upplever en del människor i min närhet som en påtaglig belastning som sänker min energinivå och livskraft. Dessa människor är jag beredd att förskjuta för egen vinnings skull. Jag vill inte längre stå till svars, förstå, förlåta och anpassa mig efter deras krav, förväntningar och löjeväckande beteende. Om det innebär att jag står ensam inför livet med mina söner och vänner som anförtroliga så är jag nu beredd att acceptera det för första gången i mitt liv. Jag accepterar inte längre att bli behandlad med orespekt oberoende av familj eller i relationer. Jag har sagt vad som är viktigt för mig och skiter man blankt i det skiter man lika mycket i mig. Jag accepterar inte att leva i missbruk, som utböling i familjen eller som oduglig förälder. De människor som inte respekterar min ståndpunkt gör inte längre anspråk i mitt liv.
Jag har i veckan lyssnat på radions tema "våld i nära relationer" och kan utan tvekan identifiera mig. Det är aldrig okej att bli utsatt för våld oavsett anledning och efter noga övervägande kan jag konstatera att det aldrig heller var mitt fel. Det var inte jag som provocerade och gjorde mig förtjänt av utsatt våld. Av vilken anledning man än spårar ur så kan detta aldrig skyllas på någon annan, alla står vi nakna inför sanningen och får ta vårt ansvar. Jag kommer aldrig att försköna eller beskriva detaljerat vad som hänt, det räcker att jag vet vad som hänt och får lära mig leva med det. Men det gör fortfarande lika ont.
Jag tar mitt ansvar att fostra mina söner att förstå hur relationer fungerar och tänker göra allt jag kan för att forma mina pojkar att bli goda förebilder. Man förebygger våld genom att prata om hur man själv fungerar i relationer, allmänna gränsdragningar och vad som är rätt eller fel. Om jag kan bidra till samhället genom en öppen dialog i ämnet med mina söner har jag gjort rätt för mig.
En vändpunkt kommer sällan ensam och jag står nu inför omvälvande förändringar som kommer att nå oanade höjder. Men jag är inte rädd längre utan välkomnar framtiden med öppna armar. Det värsta som kan hända är att jag blir ensam och bibehållet stark, vilket i sig är en bedrift jag faktiskt skulle kunna leva med.
All kärlek / Cecilia