Min hjälte
Det har minst sagt varit en ansträngande vecka. Det är uppslitande i mammahjärtat när barnen lider och har ont och jag önskar att jag på något vis kunde lindra smärtan av egen kraft utan behöva lindra med morfin. Sonen har genomgått två operationer den förgångna veckan och har smärtor nära bristningsgränsen. Två långa spik har opererats in i vänsterbenet och helbensgipset har därmed tagits bort. Att spikarna är förenat med den här typen av smärta är förvisso naturligt ett par tre dagar men som förälder är det svårt att acceptera. Min son är en sann hjälte och har varit så stark och vid gott mod att jag avundas hans förmåga i den svåra stund han befinner sig i. Jag känner mig så maktlös att sitta bredvid och betrakta hans smärta utan att kunna ta den ifrån honom, mitt mammahjärta värker att det gör ont i hela min kropp.
Att bli av med helbensgipset var förenat med en stor befrielse. Jag har kämpat hela veckan med att nå framgång i alternativa metoder för att lindra hans handikapp inför stundande sommarlov då han förra året vid samma tid bröt foten och gick med gips i två månader. Det är ingen önskedröm att vara totalt handikappad över sommaren då mycket roligt är planerat, däribland resa till Spanien och till Öland. Djupdykningen i total förvirring och förtvivlan är inte helt otippad men som tröst i sammanhanget gör vi den här resan tillsammans. Min inställning är att vi gör det bästa av situationen trots rådande omständigheter, där ger jag mig aldrig.
I samband med den här olyckan har det uppdagats att människor omkring betraktar Torpet och Bohuslän som en olycksplats. Jag vill noga poängtera att platsen som sådan är förknippad med en oerhört vacker natur och fridfullhet och har ingenting att göra med olyckorna vi drabbats av. Det är människans övertro på sig själv som bidrar till olyckor och även om livet är till för att levas fullt ut måste riskerna avvägas till syvende och sist. Det kommer att finnas mängder av tillfällen till olyckor framöver och som jag väljer att betrakta det behöver respektera sig själv och situationen ur ett realistiskt perspektiv utan att avstå ifrån att leva och utmana sig själv. Jag väljer att kalla det för medvetenhet. Var ständigt medveten om hur din kropp och ditt sinne fungerar, lär känna dig själv utifrån och in och ta hänsyn till dig själv, dina styrkor och svagheter. Alla människor har inte samma förutsättningar och det gäller att finna en inre acceptans för sina egna tillkortakommanden. Min son har, liksom jag själv, en överrörlighet i ben och leder som gör det enklare att bryta ben. Så enkelt är det. Som en tillbakahållen flicka har jag aldrig brutit ben med undantag av förra sommarens trauma. Men sannolikt hade jag brutit både armar och ben i ringa ålder om jag hade varit en mer vågad själ. Pojkar är i allmänhet mer äventyrliga och det är därför inte så konstigt att det får konsekvenser med hänsyn till överrörlighetens problematik.
Allt som sker i livet är en lärdom för mig och jag kan återigen konstatera att jag gjort allt som står i min makt för att kontrollera situationen. Ta kommando, göra rätt och vara precis den där trygga föräldern jag själv alltid saknat som förebild i mitt eget liv. Min son litar fullständigt på mig och jag blir fantastiskt rörd över att få vara den allra tryggaste famn för honom. Det betyder allt för mig. Jag är så förbannat stolt över mig själv att jag får vara den viktigaste personen i någon annan människas liv. Förnimmelsen ger mig styrka som får mig att bestiga berg och tillika livet självt. Jag ÄR viktig, trygg och säker. Och även om det kanske låter som en egoboost så kanske det är precis det här jag behöver efter allt som hänt. Jag är mamma och människa med allt vad det innebär. En mycket viktig sådan! TACK!
Tillsammans med mina nära och kära står jag med fötterna etsade fast mot moder jord, stark och oövervinnerlig.
Det får mig att uppnå en tacksamhet av högre breddgrader, så till vida att jag är mer rustad för framtiden än någonsin. Tack min älskade Tobias, du är enastående och helt fantastisk - min hjälte!
All kärlek/ Cecilia