Tacksam och ödmjuk
Det finns vissa tillfällen i livet då jag är mer tacksam än andra. I lördags inträffade en tragisk olycka som bröt benet på min son. Med vår erfarenhet är vi betydligt mer tränade i krissituationer än förut och kontaktade därför ambulans per omgående. Ambulanspersonalen skall ha en stor eloge, inte bara för deras fantastiska agerande utan även för deras engagemang och humor. Den här gången fick jag uppleva ett trauma från en anhörigs synvinkel vilket var förträffligt med hänvisning till min egen, pågående, process. Jag fick vara högst delaktig i att ringa ambulans, att ta kontroll över situationen, att djupandas och behålla mitt lugn trots eländet som utspelade sig på platsen. Det var otroligt lärorikt som människa och mamma. Min son vurpade på grusvägen, precis vid kröken, vi var på plats direkt och allt sköttes efter alla förväntningar. Vi fick frågan om vi jobbade inom vården av ambulanspersonalen med tanke hur väl vi hanterade situationen. Sonen togs om hand, vi djupandandes, värmde hans kropp och sinne och fanns till hands på riktigt. Det var stort, omvälvande och helt fantastiskt. Att faktiskt få finnas där, livs närvarande och ha kontroll över situationen trots den makabra situationen som utspelades.
Vi åkte ambulans till Uddevalla och checkade in till dagen efter i väntan på operation. Sken- och vadben hade gått rakt av. Sån jävla otur, stackars vår älskade lilla krake. Operationen gick bra och benet drogs rätt, han vaknade upp vid min sida och fällde genast kommentaren "det lukar gott, mamma är här" när han vaknade. Tröst och trygghet, genast somnade han om. Precis så som det skall vara.
Jag vakade dygnets alla timmar och minuter. Meddelade närmast anhöriga som så säg bör och gjorde allt som stod i min makt för att hjälpa situationen. Dock förvånas jag aldrig över medmänniskors reaktioner. Min egen mor skickade ett vansinnigt elakt sms, därpå lika nedlåtande samtal. Som om jag, i egenskap av mor, vore en sämre stående människa för att min son förolyckats. Att hon inte skäms! Hon vet inte ens hur olyckan gick till utan bryr sig mer om det faktum att jag lovat henne nonsens som aldrig har gjort. Jag undanbeder mig människor med negativ inställning, som sätter sig själva först och som fördömer utan att intressera och lyssna. Dessa människor kan dra rentav åt helvete. Jag har en familj som har gaddat ihop sig mot mig, fördömer och tycker att allt jag gör är fel. Men tyck det då! Jag skiter i vilket! Huvudsaken är att min innersta krets mår bra och återhämtar sig på bästa sätt. Att min mor ens kan uttrycka sig i termen om att det var väldigt märkligt att min kärestas son inte skadade sig tyder på en inställning till livet jag inte vill ha med att göra. Jag tar avstånd från negativ energi och tänker aldrig mer foga mig inför andra människors uppfattning. Dessa personer får nu stå för konsekvenserna av sitt eget handlande.
Hursomhelst känner jag en enorm tacksamhet inför livet och att sonen lever med gott mod. Vi kämpar tillsammans och tar oss igenom det här med. Vi drabbas av det här för att vi är starka och klarar av det. Det är ytterligare en av livets prövningar. Svårigheter gör oss starkare och tillsammans är vi oslagbara! Den vetskapen gör det mödan värt att fortsätta testa gränser, leva, uppleva och faktiskt känna drivkraft inför det som komma skall. Ibland behöver vi kickar vi inte kan motstå. Ibland tar vi onödiga risker men så är ju livet. Det är värt att leva, våga chansa och lära därefter!
Tacksamhet och ödmjukhet är allt jag känner just nu och det är en fantastisk känsla att få känna och uppleva det trots allt. Där det finns hopp finns det liv och jag väljer att tro på oss och en välmående framtid.
All kärlek / Cecilia