Love Is All Around - by Cecilia

Jamen då är man äntligen här, nostalgisk som vanligt inför stundande nyårsafton och inte minst kommande 2014. Nyår känns liksom alltid som ett avstamp, som från det gamla till det nya - jag kan inte hjälpa det. I år känns det ännu mer angeläget att lägga det gamla bakom mig. Jag har upplevt mitt mest kritiska år i mannaminne och avverkat tre av mina nio liv på bara ett halvår. Bra jobbat eller vad säger man. 2013 är ett år jag sent skall glömma, jag som i fantastin trott att talet "13" inneburit tur för mig är nu benägen om att tänka om.

 

Jag summerar 2013 med följande incidenter;

Jag började året som nybliven hundägare och tillika arbetslös, inneboende i Onsala med lägenheten i Stensjön uthyrd tills vidare. Jag boade så mycket jag kunde under årets första tre månader, mådde skitdåligt pga att jag inte hade jobb, agerade som taxichaffis till fyra barn i en sketans dyr Chrysler Voyager, lunchade kungligt i stan så ofta jag fick chansen och simmade dagligen på Åby parallellt med att jag agerade som hemmafru med allt vad det innebär. Om jag trivdes med tillvaron? Nej!

 

Oh well, livet skulle förändras ytterligare. Några månader senare, i försommarens förväntan, hände det som inte får hända. Olycka. Skador. Liv och död. Akut. Ångest. Frustration. Sorg. Iska. Besvikelse. Återhämtning. Tacksamhet. Jag har aldrig i mitt liv tillbringat så mycket tid på sjukhus som jag gjort under 2013. Om jag skall tro min läkare har jag satt livet till i tre omgångar och borde vara extremt tacksam för att jag lever. Jo man tackar. Eller gör man det? Jag som har levt i tron om att jag är odödlig är benägen att krypa till korset. Jag är tyvärr inte de. Bevisligen.

 

Men jösses vad jag lärt mig mycket under resans gång, när jag summerar och ser tillbaka inser jag hur mycket jag utveckats som människa kan jag uppriktigt se det fantastiska i just mig. Jag har hittat mig själv på ett sätt jag inte trodde var möjligt, jag har börjat prioritera mig själv på ett sätt jag inte trodde att jag förmådde. Allt börjar hos mig själv, jag ser det så kristallklart nu. Jag måste först rädda mig själv innan jag kan rädda någon annan. Wow!

 

Jag ser VERKLIGEN fram emot 2014! Jag ser fram emot mitt liv på Gyllenkrook tillsammans med mina barn, jag ser fram emot tillvaron med min Staffan och hans söner. Jag ser fram emot mitt nya jobb som jag vet kommer  när jag minst anar det. Jag ser fram emot att få må bra igen, att få känna mig levnadsglad och den där spralliga Cecilia som innert inne är och alltid har varit.

 

2013 har förstås inte bara inneburit sorg och elände, utan istället gjort mig så fantastiskt mycket mer levande och tacksam än vad jag någonsin har kunnat drömma om. Jag tackar LIVET för mina nyfunna insikter och kan inte nog uttrycka min tacksamhet för att jag lärt mig så mycket på vägen. TACK!

 

2014 - looking forward!

 

Love C