Love Is All Around - by Cecilia

Jag har blivit förvånad så många gånger att jag snart tappar räkningen. Människors beteende förundrar och fascinerar mig på ett sätt jag inte kan beskriva och jag kan inte nog uttrycka min genuina, inre frågeställning.

 

Anledningen är att jag inte förstår hur andra människor fungerar, agerar och verkar. Hur mycket jag än försöker övergår det mitt förstånd då jag som alltid utgår från mig själv. Låt säga att jag känner mig tämligen familjelös då jag varken har kontakt med vare sig föräldrar eller syskon som, baserat på val jag gjort, valt att ta avstånd från mig och mitt liv. Vad är det som föranleder detta? Måste jag verkligen, vid en ålder av 40 år, leva mitt liv som andra människor förespråkar, lever och lär? Det är inte värdigt. Jag väljer noggrant och medvetet hur jag vill leva mitt liv och formar tillvaron utifrån mina värdegrunder. Om jag omvänt skulle värdera alla personer i mitt liv på ett liknande sätt skulle jag utan tvekan bli både ensam och bitter. Jag förespråkar sällan min egna värderingar när det gäller andra människors liv. Det är deras rättighet att leva i sin egen tro om vad som känns bäst i hjärtat. Om jag däremot blir tillfrågad kan sträcka mig till yttra mig ur eget perspektiv och personliga erfarenheter. Men, vi är alla olika och behöver bli bemötta där vi befinner oss utan att för den sakens skull behöva bli utdömda och uteslutna av vår egen omgivning.

 

Jag har två söner med två olika män, oberoende av vad någon har för åsikt om detta. Mina söner är mitt allt och jag skyddar dem med mitt liv utan förbehåll. Min yngsta son har autistiskt syndrom och svårigheter därutöver. Min äldsta son är i tonåren med allt vad det innebär. Min livsuppgift är att möta dessa pojkar, att höra, se, förstå deras behov utan att fördöma, förlöjliga eller påverka negativt. Min uppgift är att ge dem all min kärlek, uppmuntra, finnas till hands och vara precis den trygga famn situationen kräver. Det är inte svårare än så. Jag kan åberopa min egen barndom och allt därtill men det tjänar ingenting till, ingen situation är den andra lik.

 

Att sitta med "facit i hand" är en replik som är oerhört provocerande för mig. Vem fan har facit? Och vad innebär facit? För dig? För mig? Vi är alla stöpta i olika form och det finns osannolikt ett facit som placerar alla på samma karta. Jag har mitt facit, absolut. Jag vet precis vad jag har varit, vart jag är och vart jag är på väg. Men det är min personliga väg. Mina söner vandrar en helt annan väg och istället för att påverka deras beslut är jag djupt tacksam för ynnesten att bli bli inbjuden att vandra den väg dem själva väljer, tillsammans hand i hand. Att få bli anförtrodd innersta känslor och tankar är få förunnat och det faktum att jag får ta del av sönernas inre gör mig lyckligare än någonting annat. Jag är inbjuden och tänker förvalta det väl.

 

Love C