Love Is All Around - by Cecilia

Jag gjorde en bedrövlig upptäckt idag när jag insåg att jag inte har mina älskade söner över påsken. Jag har i vuxen ålder aldrig varit mycket för påsken men har under årens lopp arrangerat middagar för att fira tillsammans med familjen och framför allt mina barn. 2011 var påsken helt fantastisk som bjöd på sommarvärme och härligt sällskap i mitt underbara Stensjö-hem. Vi satt ute och drack vin, grillade och skrattade så vi tjöt till utsikten av den glittrande sjön. Det var en minnesvärd påskafton och livet kändes härligt. 2012 åkte jag med barnen till The Reef och vi hade riktigt roligt med bad & bus i en fantastisk miljö toppad med Karibisk buffé och massor av gapskratt. Då var jag nykär och hade börjat nytt jobb, livet var omtumlande och fantastiskt. 2013 var jag på Torpet i Bohuslän med min kärlek och våra fyra barn. Där letades det påskägg som påskharen hade gömt, sen åt vi mat och gjorde brasa på berget. Precis det vi alla njuter av på gården vi kallar paradiset. Jag hade blivit arbetslös och utan bil för första gången i mitt liv, hyrt ut min lägenhet i Stensjön och flyttat till Onsala. Såhär i efterhand insåg jag inte hur olycklig jag egentligen var vid den tidpunkten. Nu ser jag med klara ögon en medberoende Cecilia som gjorde avkall på sig själv för att hjälpa sin kärlek ur ett alkoholberoende. En Cecilia som uppriktigt trodde att kärlek kunde bota den man älskar om man tror och kämpar tillräckligt mycket. Jag missade dock en viktig detalj på vägen. Det går inte att hjälpa någon som inte vill.

 

Påsken 2014 är ett oskrivet blad, utan mina barn. Jag skulle vilja åka till Torpet vågar inte. Som många gånger förr har vistelsen på Torpet kantats av onyktert elände och jag vill inte längre utsätta mig för detta. Min magkänsla säger nej, det räcker. Alkoholberoende är för jävligt, att leva som medberoende är fruktansvärt. Jag ser, jag hör, jag förstår men kan inget göra. Jag vill uppriktigt inte analysera sjukdomen alkoholberoende längre och vilka fullständigt sjuka konsekvenser som uppstår vid överkonsumtion. Jag har sett den jag älskar så varm och innerligt fullständigt försvinna ur sig själv in i en annan gestalt. Som förbytt, som en total främling helt olik den jag nyss hade framför mig. Den gestalt jag är rädd för och inte vill veta av uppenbarar sig likt ett spöke, den som inte alls går att nå fram till. Den gestalt som slängt ut mig när jag inte hade någonstans att ta vägen, den som brutit förlovningen vid några tillfällen, den som grälat med mig in absurdum, den som kastade en resväska i min nyopererade mage. DEN JÄVELN, fan ta den satans gestalten! Vem är han? Var kommer han ifrån? Han skrämmer mig och det enda jag vill är att fly. Men jag tänker inte fly längre, jag kommer istället att välja att inte försätta mig i situationer då jag återigen får möta Dr Jekyll och Mr Hyde. Jag väljer att känna mig trygg och säker, lugn och balanserad. I harmoni, inifrån och ut. Jag är värd det. Vi är båda värda det. Frågan är, hur skall vi uppnå detta tillsammans?

 

Love C