Love Is All Around - by Cecilia

Jag är full av känslomässigt innehåll utan att ha någon att dela det med. Det känns märkligt i kroppen, den närmar sig ett fördolt inre skrik som är på väg att brinna av. Av frustration. Sorg. Ilska. Besvikelse. Rädsla. Jag undrar ibland om jag lever livet genom rosaskimrande glasögon som får mig att förbise verkligheten och istället leva i förhoppningen och önskan om att allt vore annorlunda. Jag vill så gärna ge mig hän men jag vågar inte fullt ut, för någonstans inom mig är jag rädd för att misslyckas och återigen skadas. Jag har börjat bygga upp mig själv mentalt och vill så gärna hitta en högre mening med livet när jag nu fått en andra chans. Livet handlar inte enbart om materiella saker längre, jag vill uppnå ett självförverkligande på en nivå jag tidigare bara nuddat vid tanken i kritiska stunder. Jag vill fortsätta glädjas åt det enkla i livet och för alltid minnas hur skört livet är. Jag tar inte mitt liv för givet längre och det får mig att känna mig som pånyttfödd med önskan om stora, betydande förändringar. Jag vill uppnå en djupare syn på livet och bort från tidigare strävan om livets ytligheter. Jag har många viktiga frågor som upptar mitt medvetande och jag vill inte längre fly från min önskan om att livet har en högre mening än den yta jag valt att leva i under mitt förgångna liv. Jag har nått ett uppvaknande och tagit ett betydande steg i min fortsatta personliga resa. Jag vet inte vart jag är på väg, jag vet bara att jag aldrig kan gå tillbaka och leva som förut. Jag vill ha ut mer av livet och försöker klura ut hur jag skall åstadkomma det.

 

Tårarna bränner i mina ögon och jag tänker återigen tanken att jag borde ha någon förtrolig att prata med. Jag har varit igenom så mycket senaste året att även om jag börjar sortera så gör det fruktansvärt ont. Jag kan inte glömma, inte ens någon pytteliten detalj från olyckan och tiden därefter. Jag bär med mig känslorna varje dag och det börjar bli riktigt tungt att bära på. Jag behöver en ventil, en frizon för känslomässigt yttrande. Jag behöver sätta ord på mina känslor och städa ut all den negativa energi som får mitt kropp att gå i baklås.

 

Jag har anamma ett stort behov av ensamhet på senaste tiden. Eller kanske snarare lugn och ro. Jag får uppriktigt panik av maxvolym och oreda. Jag kan inte hjälpa det. Hela mitt väsen vill lägga benen på ryggen och fly vilket jag emellanåt också gör. Jag är inte stolt över det men jag misstänker att det är effekten av mitt tunga bagage som jag, utöver min kroppsvikt bär runt på i varje andetag. Det är fruktansvärt jobbigt men jag har inget svar på hur jag råder bot på det. Läker tiden alla sår om jag tror på det tillräckligt mycket?

 

Idag omfamnar jag mig själv med styrkekramar för jag vet att tårarna torkar så småningom. Jag tillåter mig själv att släppa ut mina känslor, känna sorg och förtvivlan i tron om att det slutligen lättar mitt sinne. Jag har så mycket kärlek i mitt hjärta, så många tankar i mitt huvud, så många känslor i min kropp. Det är överväldigande samtidigt som det sliter mig i stycken.

 

Havet ger mig styrka och dit tänker jag söka mig för att andas och hitta tillbaka till lugnet i min kropp och själ.

Sol, vind och vatten...

 

Love C