Växlande molnighet
Mycket skall man höra innan öronen trillar av och dagen har bjudit på en blandad kompott av både hopp och förtvivlan. Jag skall uppriktigt erkänna att jag känner sånt förakt för svensk sjukvård att jag knappt kan föra en vettig dialog utan att en rejäl pulshöjare. Jag taggar på allt och alla oberoende av tjänstestatus och tar mig rätten att ifrågasätta ord, tolkningar och agerande utan förbehåll. Faktum är att jag inte litar på någon annan än mig själv längre då jag tillfogats så mycket skada att min pågående avhandling lätt skulle kunna fylla innehållet i en bok tillägnad "medmänsklig" sjukvård.
Dagen är dock kommen då jag äntligen får tillgång till mentalt stöd efter allt jag gått igenom. Jag har kämpat idogt både länge och väl för att få tillgång till någon klok terapeut som kan hjälpa mig att sortera i känslohögarna och dess förknippade traumatankar. Det har snart gått ett år sedan olyckan och jag har inte en enda gång blivit erbjuden samtalsstöd mer än vid två tillfällen då jag var inlagd på Sahlgrenska. Man är helt utlämnad åt sitt eget öde att hela sig själv och gå vidare då sjukvårdens motivering lyder "brist på resurser". Att jag är fysiskt läkt innebär inte att jag är återställd som människa och det är en stor skam att jag skall behöva brisera fullständigt för min rätt till traumastöd.
På något sätt har alla motgångar gjort mig oerhört stark då jag inte längre ger mig utan kamp. Jag förstår att gemene man inte alltid orkar stå på sig inför omvärldens galenskaper men jag tycker generellt att man ger upp alldeles för lätt. Jag hävdar att samhället allt mer formas till fördel för alla oss som kämpar med all sin vilja och kraft för att nå framgång. Men det är ändå själva fan att ingenting löser sig utan en rättfärdig kamp eftersom det tenderar att dränera mig fullständigt. Oavsett fortsätter jag kämpa allt jag förmår och tänker nå hela vägen fram, ta mig tusan!
All kärlek / Cecilia